St Polycarpus och Russells Thékanna

På en annans blogg diskuterade jag med en atheist, som först klämde ur sig "enligt de flesta historiska belägg har Jesus-gestalten aldrig funnits som historisk person".

Jag förklarade att hvilken historisk person eller hvilket historiskt faktum det än handlade om, är det orimligt att de flesta historiska belägg skulle belägga just den personen eller det faktum. I stället för att upprepa mitt exempel, tar jag ett annat. Cena Trimalchionis är en roman. Eller snarare Satyricon är den romanen, Cena Trimalchionis är bara det berömdaste kapitlet.Den belägger dermed gifvetvis intet sin handling. Men den belägger att nyrika festprissar, slafvar och frigifna, menniskor med potensproblem och dyrkan af Priapus för att få bot på dem voro kända fenomen. Så Cena Trimalchionis belägger intet att det fans kristna eller att Jesus funnits. Men Buffy belägger - hvad jag känner till hittils - icke att Bertrand Russell funnits eller att Obama fins eller att Angela Merkel finns. Bara att vampyrer och tonårsproblem voro kända i början af 21^sta århundradet och ibland associerade. Så är det alltid med "de flesta historiska källor". Hvarje belägger vissa saker, intet andra. Om hvarje enskild sak tiga de flesta källor.

Kom så Bertrand Russells berömda thékanna på tal.

Utanför Saturnus ring sväfvar en thékanna i omloppsbana som vi intet kunna se derföre att den är för långt borta. - "Klart det intet gör!" - "Bevisa det!"

Nu torde Russells invändning vara en fin parodie på argumenteringen hos en agnostiker som intet erkänner ngt belägg för att Gud fins, lika litet som Russell gjorde, och i hvilket fall som intet är ens villig att tänka sig att en eventuel gud skulle ha med Jesus eller med mirakler att göra, men ändå intet vill utesluta att ngn gud ändå kan finnas. Men till Russells thé-kanna säger jag "belägg den thé-kannan eller ge dig". Och om Russell (eller snarare ngn lärjunge eller lärjunges lärjunge, för om han spökade skulle han knappast upprepa de misstag han hamnade i helvetet för inför spökeri-vittnena) svarar ngt om att jag borde belägga min Gud eller ge mig, så svarar jag: gerna det!

Mitt argument är intet att en elefant kan finnas i källaren äfven om ingen sett den eller ingen hört den eller ingen känt dess ben eller snabel eller betar der i källaren. Mitt argument är att "elefanten i källaren" faktiskt belagts. Men gifgvetvis icke af "de flesta historiska källor", eftersom ett sådant universelt genomslag är otroligt.

I. o. f. s. har visserligen Jesus belagts i de flesta historiska källor som skrifvits i Vest sedan han lefde på jorden, genom referens på referens, men då tala vi redan om Jesus som "religiös gestalt i det fjerran förflutna", ngt som atheisten antagligen anser kan vara påhitt i hvilket fall som. Vi tala om historiska belägg om Jesus som "historisk gestalt i det nyligen förflutna". Det nyligen förflutna kan då begränsas till första århundradet. Efter St Johannes Himmelsfärd är det ingen som lefvat som samtida med Jesus. Hvad jag häfdar är att från den tiden finnas - flera olika till och med oberoende källor till att han funnits, ingen källa till motsatsen, och massor af källor som helt enkelt lemna detta derhän. Som Cena Trimalchionis.

Cena Trimalchionis är ett belägg för att Satyricon har en författare. Vi ha ett antal källor, jag har ingan aning om hvilka, som kalla författaren Petronius. Tacitus som historieskrifvare belägger att Petronius funnits och varit magister elegantiarum åt Nero. Och Nero belägger, genom sin förfölgelse mot kristna - likaså hos historikern Tacitus (se dennes Annales XV.44. om att kristna - evt. under tortyr, det står intet - bekänt sig som* anklagades af Nero som anstiftare af Roms brand och torterade deom på alla sätt*) - att det vid den tiden, c:a 30 år efter Jesu död och uppståndelse, funnos kristna. Samt att de förfölgdes efter Roms brand på kejserligt dekret.

Huru många sekter känner du sjelf till som ha hyfsadt många medlemmar nu, som gå tillbaks på en person som dog 30 år sedan enligt hvad de påstå sjelfva, och som ändå intet funnos längre tillbaks i tiden än tio år sedan och hvars grundare för 30 år sedan är ett rent påhitt? Nej, just det!

Bland de kristna som förfölgdes då, funnos två collegor till Petronius och Tacitus, d v s två författare. St Petrus och St Paulus. De voro också rätt prominenta inom den sekten. Nå, voro de nu mer collegor till Petronius, d v s romanförfattare, eller till Tacitus, d v s historie-skrifvare? Faktiskt icke riktigt vare sig det ena eller andra. Snarare till en annan välbelagd samtida författare, Seneca, hans Epistulae Morales. De skrefvo nämligen om huru man bör lefva. Deremot togo de ganska ofta till förklaringar om en viss Jesus, som Petrus sjelf har sett udner jordelifvet och som Paulus sett efter uppståndelsen.

Så, om nu Jesus intet funnits, har St Petrus och St Paulus funnits, eller äro de också påhitt? Och om de nu vore ett påhitt från en mycket mer sentida kristendom, huru kunde Tacitus påstå att kristna förfölgdes för att ha anstiftat Roms brand?

Nu nämner Tacitus intet St Petrus och St Paulus. Det gör deremot St Irenaeus. Och han nämner att St Petrus var Lärjunge till Jesus men att St Johannes också var det. Och han är känd som lärjunge till St Polycarpus som var känd som lärjunge till Johannes som var det till Jesus. Så om Jesus var ett påhitt, huru är det då med Petrus och Johannes, författare som påstå sig ha bevittnat lefnaden hos Vår Herre?

Om de icke funnits, hvarföre fins då en samling af en Uppenbarelse, en lefnadsskildring af Jesus (som utelemnar barndomen), och tre bref om kristet uppförande tillskrifna Johannes och två bref tillskrifna Petrus? Om de funnits men intet Jesus, hvarför dogo de då för sitt tydligen gemensamma påhitt?

St Paulus fins omnämnd his St Lukas - författare till ett Evangelium (lifsbeskrifning af Jesus, med bitar af barndomen) och en bok om hvad som hände efter att Jesus farit upp till himlen. St Paulus sjelf skref fjorton bref. Men om nu Lukas hittade på den der Paulus, hvem författade då de fjorton brefven?

Och, förutom att Petrus, Paulus och Johannes samtliga skrifvit att de mött Jesus mer än en gång - St Paulus i uppenbarelser efter himmelsfärden, men han skrifver om dem som sett honom efter uppståndelsen efter att ha varit lärjungar före korsfästelsen, de båda andra skrifva sig ha varit med honom före korsfästelsen med - och förutom att de efterlemnat texter som ingen då tycks ha tagit för nöjesläsning i stil med Satyricon ha de omnämnts af en groupe andra författare, af hvilka jag redan nämnt St Irenaeus. Denne nämner också att kyrkan i Rom - altså sektens lokalafdelning i kejserliga hufvudstaden, om du vill vara spydig - hade efterträdare till Petrus och Paulus: Linus, Cletus, Clemens och nio till fram till tidpunkten då han skrifver detta. Allesamman dödade af kristendomsförfölgande staten. Och han nämner två andra skildringar af Jesu lif, tillsammans med Johannes och Lukas: före Lukas kommer Markus och före Markus Matthaeus. Och den här Markus är också känd från andra håll, t ex som förste bsikopen af Alexandria i Egypten. Ja, biskop var - så kom man öfverens - standard-titeln på en chef för en local eller regional afdelning af "de kristna".

Så, om Russell nu skulle velat jemföra Jesu lefnad med sin berömda thé-kanna utanför Saturnus bana, hvars enda belägg intet är ett belägg utan bara ngt Russell kläckte ur sig i en débat, så skulle det nog bli problematiskt. Om han frågat mig eller ngn annan katholik eller orthodox huru vi visste att Jesus lefvat, hade denne andre (jag är sjelf fïor ung för att ha talat med Russell) svarat samma som jag nu gör:

A) Genom de tre synoptiska evangelierna och deras författare, Matthaeus, Markus, Lukas, och genom Petrus, Paulus, samt indirect genom deras martyrium under Nero, bekräftadt af Tacitus;

B) Genom Johannes, genom Polycarpus, genom Papias, genom Ignatios of Antiokia, genom Clemens, genom mottagande kyrkor af Clemens och Ignatios bref, och;

C) Genom St Irenaeus af Lyon, samt de tolf efterträdare till Petrus och Paulus i Rom som han räknar upp.

Jefviga? Kanske om Jesu guddom. Knappast om sina inbördes relationer och kännande till af hvarandra. Du vet att Russell funnits för att Dawkins talat om honom, kanske mött honom. Deremot kan Dawkins ha varit jefvig om afsaknaden af gudom i universum och att Russell skulle haft rätt om det.

Den lista af de så kallade apostoliska fäderna jag räknat upp delvis under B, delvis under C, kände katholska kyrkan alltid till. Likaså de första protestanterna, som lifligt 1400 år i efterskott försökte göra dem till protestanter. Efter tvåhundra års débatter, som omvexlade med religionskrig, och som protestanterna hade en tendens att intet vinna, började protestanter tycka det var bäst att glömma Clemens och Polycarpus i dagligt tal. Och då började protestantiska England men äfven Bayle tappa de kristna tron. Hvilket är anledningen till att Russell saknade kunskap om detta, han var ju, som exemplet med thé-kannan bevisar, engelsman. Undrar hvarföre Gramsci, han var communist och officielt atheist, intet försökte med en italiensk espresso-bryggare? Kanske för att Rom, Petrus, Paulus, Linus, Cletus, Clemens och de andra i clubben voro litet för nära inpå?

Hans-Georg Lundahl
Bibl. Georges Pompidou
Sta Bernadette af Lourdes' dag
18-II-2011

"Atheismen är sann, för det tycker sofistikerade engelsmän.
Engelsmän är sofistikerade, för sofistikerade engelsmän äro atheister."

Typ.

*Fel i Wikipedian igår, och jag var stressad, här är hvad Tacitus skrifver, på engelska:

Such indeed were the precautions of human wisdom. The next thing was to seek means of propitiating the gods, and recourse was had to the Sibylline books, by the direction of which prayers were offered to Vulcanus, Ceres, and Proserpina. Juno, too, was entreated by the matrons, first, in the Capitol, then on the nearest part of the coast, whence water was procured to sprinkle the fane and image of the goddess. And there were sacred banquets and nightly vigils celebrated by married women. But all human efforts, all the lavish gifts of the emperor, and the propitiations of the gods, did not banish the sinister belief that the conflagration was the result of an order. Consequently, to get rid of the report, Nero fastened the guilt and inflicted the most exquisite tortures on a class hated for their abominations, called Christians by the populace. Christus, from whom the name had its origin, suffered the extreme penalty during the reign of Tiberius at the hands of one of our procurators, Pontius Pilatus, and a most mischievous superstition, thus checked for the moment, again broke out not only in Judaea, the first source of the evil, but even in Rome, where all things hideous and shameful from every part of the world find their centre and become popular. Accordingly, an arrest was first made of all who pleaded guilty; then, upon their information, an immense multitude was convicted, not so much of the crime of firing the city, as of hatred against mankind. Mockery of every sort was added to their deaths. Covered with the skins of beasts, they were torn by dogs and perished, or were nailed to crosses, or were doomed to the flames and burnt, to serve as a nightly illumination, when daylight had expired.

- Källa: Tacitus Annales, XV, scrolla ned rätt långt!