lundi 21 avril 2008

REFLEKTION OM SKOLPLIGT

OM SKOLPLIGT SOM NÖDLÖSNING FRAMBRINGAD AF INDUSTRIALISMENS AVIGSIDOR - OCH DESS USELHET

Reflexion: 1 Skolpligt är en frukt af industrialismen. Denna inför dels arbetsförhållanden, der alla arbetsuppgifter äro lika tunga, för tunga för barn, dels der desålunda icke sysselsatta barnen skulle ha tråkigt, vara i vägen och riskera skada sig. Detta innebär att många barn icke kunna vara hos sina föräldrar då dessa arbeta (i början af industrialismen voro mäns löner så låga att hemmafruar blefvo ekonomiskt ohållbara för många familler), att de alltså måste vara antingen ensamma eller med andra barn och detta sednare antingen utan vuxna eller med främmande vuxna. Att de välja ensamhet är sällsynt, att de tillses af en främmande vuxen med föräldrarnes förtroende är kanske bättre än att de leka tillsammans helt utan tillsyn och utan tillfälle att mottaga traditioner från de vuxna.

2 Men hvilka traditioner skola de mottaga? Arbetets traditioner i jordbruk och handtverk ha ju med industrialismen försvunnit ur föräldrarnes lif, och hvilken nytta kunna barnen hoppas ha af att lära dem, då de troligen ärfva föräldrarnes ställning, alltså heller icke bli jordbrukare eller handtverkare? Och militära traditioner önska väl knappast fabrikanterna tillåta arbetarebarn att tillägna sig - skolpligten har nemligen införts der fabrikanterna ha magten att förbjuda detta. Hvad för traditioner funnos då qvar att meddela barnen? Jo, intellektuel. Genom att före skolpligtens införande taga bort arbetets traditioner och genom att samtidigt vilja förebygga att de efter dess införande skulle konfronteras med militärt bevandrade arbetarebarn, ha fabrikanterna kommit att välja att gifva arbetarebarn del af intellektuel tradition. Alltså måste arbetarebarn läsa Aristoteles!

3 Men det vilja icke fabrikanterna: de ha icke läst Aristoteles, ty om de gjort det skulle de vetat att girighet är en onaturlig synd som i onödan förökade antalet saker i förhållande till menniskans behof, och om de ändå valt girigheten, skulle de i hvart fall icke önska att arbetarebarnen finge tillfälle att så enkelt och sjelfklart fördöma fabrikanterna - och då de icke läst och lärt af Aristoteles, antingen veta de hvem Stagyriten är, och vilja ej unna arbetarebarn intellektuel öfverlägsenhet öfver sig sjelfva, ellerveta de det icke och kunna dermed heller icke sätta Platons både skarpaste och sjelfständigaste lärjunge på arbetarebarns skolschema. Således kommo fabrikanterna, med skolpligtens införande, att stympa den intellektuella traditionen för sina ologiska, motsägande syften.

4 Nu invänder någon, att de i hvart fall kunde få lära sig religionen, denna är ju en fullödig intellektuel tradition! Ack, det beror på hvilken religion! Visst få skolbarn sig till lifs Lifvets Ord, icke blott för sjelens eviga frelsning utan äfven förförnuftets perfektaste verksamhet i tiden, om de nemligen gå i skolan hos benediktiner, franciskaner, dominikaner eller jesuiter (sådana dessa ordnar varit århundraden igenom), men i fabrikanternas och skolpligtens hemland (näst efter norra grannlandet) funnos icke dessa ordnar: katholska prester hade i det demokratiska England mycket strengt (än strängare i norra grannlandet) förbjudits att frelsa sjelar, medan samma myndigheter hade tillåtit eller rentaf uppmuntrat fabrikanter att ruinera handtverkare.

5 Men tänk om skolpligten nu hade kommit från de katholska länderna och icke från England (och dess norra granland)? Skolpligt kan icke vara en katholsk uppfinning, ty katholiker veta att barnens fostran ärföräldrarnes ansvar och hindra ej - om de icke drifvas dertill af konkurrens eller intriger från England (och Skottland) - föräldrarne att taga detta ansvar, som Englands (och Skottlands) fabrikanter, enligt det i början sagda, göra.

6 Således stå mot hvarandra två skolformer: i den äldre, katholska skolan fingo frivilliga elever lära både den sanna religionen, med en kathekes de ej behöfva skämmas för, och, om de fortsätta tillräckligt länge, Aristoteles; i fabriaknternas skola fingo tvångskommenderade elever lära litet och förfalskadt af religion, icke dugligt att frelsa sjelen med, och ingen filosofi.

7 Fabrikanterna hade alltså förderfvat skolan som de tvingade barnen till och de förderfvade den än mer genom detta tvång. Barn, som icke blott möjligen voro olämpliga mottagare af intellektuel tradition utan framför allt helt säkert ovilliga sådana, kunde helt naturligt föga lockas ändra uppfattning af den stympade kunskap som bjöds: och derföre antingen så måste de hållas i schack, så att de ej störde lektionerna, hvilket ej skedde utan våld; eller så måste till deras ointresse anpassas undervisningen hvilken derigenom ytterligare stympas, såsom sker nu - och om detta icke räcker plockas störiga elever numera ut till att observeras och behandlas, läs: missförstås och misshandlas, af barn- och ungdomspsykiatriker!

8 Sammanfattningsvis kan sägas: vi ha nu sett att ochhvarföre skolpligten är en frukt af fabrikanternas ambitioner och huru den är: den är en bitter frukt och industrialismen som burit den är ett bittert träd. Kan något rent praktiskt göras åt detta elände?

I DER NÖDEN ICKE FÖRELIGGER...

I:1 För det första är skolpligten en nödlösning, och der nöden upphör, om än ersatt af en annan slags nöd, upphör den moraliska giltigheten af nödfallsåtgerden. Der således faderns lön räcker och modern är hemma och kan passa barnen, råder icke den nöd som framtvingat skolpligten och är denna således onödig.

I:2 Der vidare äldre slägtingar kunna passa de minderåriga, råder icke denna nöd som framtvingat skolpligten och är denna således onödig.

I:3 Der vidare vissa barn föredraga att ensamma vandra i skogen, läsa hemma eller på bibliothek, promenera fridsamt bland stadens vackra monument, begifva sig på pilgrimsfärd eller äfventyr eller tiggarevadring med eller utan föräldrarnes tillåtelse, der råder icke den nöd som framtvingat skolpligt och der borde icke heller skolpligt råda. Detsamma kan sägas om två eller tre barn i sällskap göra så.

I:4 Äro barnen fyra eller fler i en syskonskara brukar något barn vara tolf eller äldre och kunnataga auktoritet öfver de andra: och icke heller der råder den nös om framtvingat skolpligt, icke heller der borde skolpligt råda.

I:5 Är förälder hemma genom ledighet, arbetslöshet, pension eller sjukledighet, också falsk sådan på grund af bakfylla, äro barnen icke utan tillsyn och kunna de dessutom glädja, hedra och hjelpa sina föräldrar genom att stanna hemma från skolan, hvarigenom icke blott ej den nöd råder, som motiverat skolpligten, utan denna dessutom blir till förtryck mot hållandet af IV Budet, hvarföre i detta fall skolpligt absolut icke har rätt att råda!

I:6 Men studerar förälder på universitet och önskar taga med sitt barn för att detta skall få mera avancerad undervisning än i pligtskolan, vare sig detta är för enstaka dagar, eller för hela terminer eller för en hel afslutad utbildning, då råder icke blott ej den nöd hvarigenom skolpligt motiveras, utan det fins dessutom chans att öfvetreffa pligtskolans andra företräde, kunskapen, och skolpligt blefve i den situationen en isnkränkning af den intellektuella kunskapen, hvarföre i sådana fall skolpligt absolut ej bör råda.

I:7 Och har förälder möjlighet att medtaga barn till annan arbetsplats, äfven då upphäfs den nöd som varit vållande till skolpligt och äfven då ges chans till en bättre kunskap utan skolpligt, alltså upphäfs äfven då skolpligten de jure.

II DER NÖDLÖSNING VÅLLAR VÄRRE NÖD ÄN DEN AFHJELPER

II: För det andra upprepar jag att skolpligten är en nödfallsåtgerd, och der sjelfva nödfallsåtgerden ersätter den ursprungliga nöden med en likvärdig eller värre nöd, blifver nödfallsåtgerden omoralisk.

II:1 Den ursprungliga nöden bestod ju till en del i nöden att barn (sednare äfven arbetslös ungdom, men det är en annan sak) skulle drälla omkring i stora flockar utan vuxen herde och då vore det kanske bättre att de tillsågos af en främling för hvilken föräldrarne hyste förtroende. Men skolpligt kan vålla värre nöd än den ursprungliga helt enkelt genom attsätta många barn i händerna på vuxna främlingar för hvilka föräldrarne icke ha förtroende: detta är värre än om de drällde omkring utan tillsyn, ty det för dem längre bort från den tillsyn de borde ha: föräldrarnes. Derföre blir i sådant fall af skolpligt nöden värre af nödlösningen och dermed blir skolpligten omoralisk och dermed också juridiskt ogiltig.

II:2 Men föräldrarne äro enligt IV Budet representanter för Gud, det är Gud som först och främst äger tillsynen öfver barnen och Gud har blifvit menniska och denna gudamenniska, Jesus Kristus Vår Herre har uppenbarat för Apostlarne de gudomliga intressena och krafven angående barnen: LÅTEN BARNEN KOMMA TILL MIG OCH FÖRMENEN DEM ICKE; TY SÅDANA HÖRER GUDS RIKE TILL. SANNERLIGEN SÄGER JAG EDER: HWILKEN SOM ICKE MOTTAGER GUDS RIKE SÅSOM ETT BARN, HAN KOMMER ICKE IN. Och: OCH HWILKEN SOM FÖRFÖR EN AF DESSA SMÅ, FÖR HONOM VORE DET BÄTTRE, ATT EN QWARNSTEN LÄGGES OM HANS HALS OCH HAN KASTAS I HAFWET. Barnet tror på auktoritet och är generöst. Den som missbrukar denna auktoritetstro för att motverka tron på de auktoriteter - famillens och Kyrkans - som företräda och föra till Gud, eller frambringa tro på falska auktoriteter - falska vetenskapares, tyranniska myndigheters, förvridna ideella föreningars - som föra bort från Gud, eller för att afhålla från kristen dygd, eller för att förleda till synd eller till accepterande af synd, eller som gör något annat liknande, förgriper sig på Guds rättigheter öfver barnet. Der lärarne äro sådana, medför skolpligten definitivt en större nöd än den eventuelt afhjelper, och der är skolan ingen pligt.

II:3 I ett tredje fall föreligger också större nöd än skolpligten afser afhjelpa: om skolpligtig elev stör lektioner eller rent af mobbar lärare, likaså om han mobbar sina kamrater. Den menisnglöshet han då utsätter undervisningen för, den vantrifsel, djupa obehag eller renta förtviflan han utsätter sina medmenniskor för, den provokation, som i USA blifvit anledning - icke rättfärdig eller proportionnel anledning, men dock anledning - till massakrer på oskyldiga, den frestelse till feghet och medskuld sådana elever ge sina kamrater eller rent af lärare, allt detta är värre nöd för skolans öfriga deltagare, än den nöd dessa vanartiga eventuelt skulle lida om skolpligten icke gällde dem. Alltså äro de icke skolpligtiga utan böra afstängas från hvarje skola, der de uppföra sig så illa, först lektion för lektion, sedan dag för dag, sedan vecka för vecka eller två veckor i taget, och om det icke hjelper, permanent. Sedan få de söka sig till annan skola, om de vilja, från hvilken de likledes kunna fstängas om de icke bättra sig. Har någon afstängts från tre skolor, må ingen skola tvingas släppa in honom, ej heller må serskilda skolor öppnas för sådana elever, då sådana disciplinskolr skulle bli omenskliga. En sådan elev har, skamligen men oåterkalleligen, graduerat till lifvets skola. Om han icke kan lefva sjelfständigt och hederligt, bör han söka lefva hederligt i beroende af en tjenst, der han omges af tillräckligt många vuxna för att hålla honom i schack större delen af tiden, så att han så småningom kan vexa in i en vuxen gemenskap, både för lif och för arbete.

II:4 Äfven i ett fjerde fall är den nöd skolpligten vållar större än den, som den afhjelper: om ett barn plågas af sina kamrater genom mobbning eller rent af misshandel, om ett barn skanar sina kamraters tillgifvenhet och plågas af att skiljas från dem hvars tillgifvehet han har eller om ett barn icke begriper sig på skolemnena och plågas af att fråntas de sysslor han begroiper sig på - huru värdelösda de än må vara i pedagogers och likasinnades ögon - i alla dessa fall lider sådan skolpligtig större nöd än skolpligten afser att afhjelpa, i alla dessa fall är skolpligten skadlig, omoralisk och dermed juridiskt värdelös ur hvarje rättferdigt samhälles, regims, domarecorps', ordningsmagts och allmänhets synpunkt. Om skolemnena vållat honom svårighet, må skolan vädja till arbetsplatser att mottaga honom som en lärling, om gymnastiken vållar honom svårigheter, må han skickas på stärkande promenader, om han alltid bränner vid maten i skolköket, må han sättas att hugga ved till spisarne! Om religion, stånd och klass, intressen och seder skilja honom från kamraterna, må man tillse att han får studera med kamrater hvars religion, stånd och klass, intressen och seder öfverensstämma med hans egna! Eller må den mindre representerade religionen, ståndet, klassen, intressena och sederna energiskt och effektivt tagas i försvar af lärarne, såvida icke sådant försvar skulle vara skandalöst, d v s förföra till synd eller rent af affall från tron, eller till respekt för framgångsrik ohederlighet! Eller om dessa elever ej ha lust till nya försök med skolgång, låt dem slippa: jag höll på att säga "för Kristi barmhertighets skull" men jag kan lika gerna säga "af fruktan för Hans rättfärdiga vrede" - ty att plåga dessa barn med skolpligt är icke blott en synd mot kärleken utan en synd mot IV Budet!

II:4b Ett undantag vore om föräldern hade en ärbar ställning som sonen hade laglig pligt att ärfva och behöfde viss undervisning för att duga till, men äfven i detta fall vore man tvungen att ge upp försöken till denna undervisning, när och om det väl stode klart attman kämpade mot sjelfva naturen. Dessutom: i fall sonen hade utsigt att ärfva enärbar ställning af sin fader, torde denne ha råd till privatundervisning åt sin son och tillsynen torde definitivt icke vara något problem: alltså skulle icke heller då skolpligten gälla.

II: (allm) Observera att i de fall, då skolpligten medför värre nöd än den afhjelper, den icke ens kan motiveras med hänvisning till att den nöd skolpligt afhjelper, vare sig brist på tillsyn eller kunskap, icke afhjelpts på annat sätt. Det vore att - för ursäktandet af ett tyranniskt system - kalla den värre nöden för den mindre, den lindrigare nöden för den värre. Men dessutom låter sig den nöd skolpligten afser att afhjelpa ofta afhjelpa eller lindra på andra sätt, såsom framgår af de förut nämnda fall, då skolpligt icke obligerar just på grund af andra lösningar.

III NÖDFALLET ÄNDRAR EJ HVAD EN SKOLA BÖR VARA

III: För det tredje, äfven om skolpligten är en nödfallsåtgerd, bör skolan icke reduceras till att motsvara denna nöds kraf utan behålla sin ursprungliga qvalitet, den som den hade före pligtskolornas och skolreformeranas tid: den bör meddela kunskap: i den sanna religionen, den katholska, hvarhelst lärarne ha och eleverna vilja mottaga denna kunskap, i de fria konsterna grammatik, rhetorik, logik, arithmetik, musik, geometri och planär astronomi, i dessa konsters annex, såsom historia med öfrig allmänbildning, såsom litteratur, såsom poetik, poesie, filosofi, musikalisk komposition, perspektivteckning, planritning, menniskokroppens (och de vanligaste och ädlaste djurens) proportionslära; må omvexling beredas genom olika öfningsemnen, ej blott gymnastik och slöjd utan först och fremst sång, serskildt körsång, äfven musikinstrument, kunskap om militära ceremonier, såsom honneur och rätt bruk för fanan, för dess vördnadsfulla och korrekta handhafvande.

IV NÖDFALLET BEHÖFVER EJ VARA PERMANENT

IV: För det fjerde: när allt detta gjorts, visar det sig troligast att pligtskolan icke behöfs, utan att skolpligten utan någon saknad kan förpassas från den civiliserade verlden. En god skola lockar dem, som behöfva den - och de andre borde hellre utbildas till sina framtida yrken. Hos hvem, i vissa fall till och med i hvilket yrke, det torde vara fadernssak att afgöra. Och flickor borde utbildas hemma för att som fruar lefva hemma. Af hemmavarande mödrar.

V HVAD SOM BEHÖFS

V: Men, för det femte: för att uppnå alt detta fordras ihärdig kamp på många fronter af föräldrar, af barn i skolåldern (7.-12., hos män ev 14. födelsedagen), ungdom qvarhållen i skolor efter skolåldern och dem som visa dem trohet, mot dem som önska bibehålla pligtskolan:

V:1 Mot arbetsgifvare, som för egentligen oqvalificerade yrken fordra icke blott grundskoleutbildning - redan det en provokation - utan gymnasieutbildning, folkhögskoleutbildning, högskoleutbildning eller universitetsutbildning.

V:2 Mot fackföreningar som, lemnande sin egentliga uppgift att tillvarataga arbetarnes legitima intressen, kräfva viss (egentligen irrelevant) utbildning för att låta arbetsgifvare anställa.

V:3 Mot den offentliga sektorn.(se fotnot) Ty när män inom den privata sektorn betala skatt, hvad betala de då till?

  • Jo: A) Att deras fruar icke skola ha råd att stanna hemma och B) att de skola aflönas för att sjelfva hålla sig borta från sina hem och hålla andra borta från deras, att de som anställlda inom den offentliga sektorn skola taga hand om ett klientel inomoffentliga sektorn - i stället för att taga hand om sina egna barn och låta andra taga hand om sina.
  • Eller de betala för att A) deras fruar icke skola gifva af deras pengar hemma till tiggaren och luffaren som knackar på deras egna dörr, och B) de skola aflönas för att gifva samma pengar ur kommunens kassa efter kommunens regler, till dem som hänvisats till socialförvaltningen.
  • Eller de betala till att A) deras fruar icke skola ha råd och tid att lära känna och hjelpa en egen stor barnaskara, B) de skola lära sig förstå sig på en vexande hop främlingar och hjelpa dem, men icke efter hjertats röst och sympati, utan efter en pseudo-vetsnkap, som kallas modern, experimentel eller vetenskaplig psykologi.
Hela den offentliga sektorn bygger på skolpligten, ty hvar utom i skolan lär man sig så effektivt att låta sig behandlas som klient eller att behandla sina medmenniskor så?

V:4 Mot feminismen, hvars karriärqvinnor behöfva den offentliga sektorn för att icke behöfva stå vid spisen och föda barn - liksom omvändt den offentliga sektorn utbreder feminismen för att derigenom finna recruter till sin corps.

V:5 Mot alla attacker mot moderskap och barnafödande: malthusianer, som anse att barnen äro fler än som kunna födas, RFSU och RFSL som hylla hvar sin synd mot naturen, abortläkare och preventivmedelsrådgifvare och

V:6 - sist men icke minst: mot de partier, hvilka upprätthålla sådana galenskaper och det politiska system som ger dem magt.

Fotnot: med offentliga sektorn afses här den nyare och större delen af denna i egentlig mening. Att man betalar skatt till militär, förvaltning, domstolar och annan egentlig öfverhet (med för denna och alla nyttig infrastruktur, inklusive frivilliga skolor, inklusive bibliothek) är helt i linje med Romarebrefvets 13 kapitel. Det är skilnad mellan den öfverhet som är af Gud och ofvan definierade "offentliga sektor" (se det bibelkapitlet för att kolla om denna täcks af St Pauli inledningsord: mig synes icke så).

Aucun commentaire: